FÖRLOSSNINGEN (varning för långt inlägg!)

2010-06-19 |08:54:04
Den 16e juni,på den beräknade dagen, ca 04.30 kom första värken. 
Det kändes precis som s tark mensvärk, så jag somnade ifrån den ganska lätt.
det kom tillbaka efter några minuter & jag tänkte då "nae, nu luras det bara igen".
Men smärtan var ändå tillräcklig för att jag skulle gå upp. När jag reste mig så märkte jag att det var blött i trosan & det rann lite vatten längs benen på mig. 
Jag blev glad & rädd, då insåg jag att det kanske faktiskt var på riktigt nu. 
Jag gick på toa & kissade & fick en värk till, blev då lite mer rädd eftersom det inte var så långt mellan värkarna.
D skulle upp vid 7, så jag ville inte väcka honom i onödan, utan jag ringde efter den jag alltid ringer när jag undrar något. Mamma såklart!
Hon tyckte det lät som om det var på gång & tyckte att jag skulle ringa förlossningen.
Sagt & gjort, jag ringer dit vid 06.15-någonting & de tycker att vi ska äta lite frukost & sen komma in.
Jag hade ju en tid hos min bm 13.45 den dagen, så jag frågade om vi skulle vänta tills dess men de ville ha in mig snabbare eftersom värkarna ändå var så pass täta.

06.30 väcker jag D lite försiktigt med att säga "äälskling, jag tror vi ska få bebis idag..",
varpå han rycker till & säger "Vadå?NU?!"
Jag får en värk till & säger halvt på skämt & halvt elakt "Ja,jag krystar nu,vad fan tror du!?".
D flyger upp, byter kalsonger (?!) & börjar rusa runt i lägenheten. Han får i sig i några mackor medans jag försöker klä på mig mellan värkarna som blir ännu tätare. Det sipprar massor med vatten, så jag har en binda på mig & tar med mig en handduk att sitta på i bilen. 
07.15 parkerar vi på förlossningsparkeringen & solen skiner, jag tänker att det är ju en skitbra dag att föda barn på. Om det är nu är på riktigt, jag ville fortfarande inte riktigt förstå det. 
Den korta promenaden mellan bilen & sjukhuset känns som ett maratonlopp, & vattnet rinner bara mer & mer ner för mina ben. 



Vi kommer till förlossningen & får vänta lite på ett rum eftersom de höll på att städa ett åt mig,
jag passade på att kissa lite & får fler värkar. Barnmorskorna kopplar mig till en ctg-kurva, som säger att jag har värkar med ca 3-4 minuters mellanrum. 
Jag blir frågad vad jag har tänkt mig för smärtlindring & jag svarar "Lustgas & akupunktur, inget mer!".
Sagt & gjort, jag får skitsnygga nålar i pannan & lustgasen kopplas på.
10.15 (enligt journalen) är jag öppen 6 cm. Då hade jag så ont så jag bara ville gräva ner mig någonstans. 
11.00 ber jag om EDA(ryggmärgsbedövning), något som jag hela tiden har sagt att jag ALDRIG vill ta, men jag antar att man inte är så mallig när man har så ont. Får veta att narkosläkaren är upptagen,så det kommer dröja en stund. Jag får dropp genom en kanyl (som jag också hade sagt att jag aldrig i hela mitt liv ville ha, pga min nål-rädsla), för att förbereda inför EDA'n.


11.50 blir jag erbjuden Sterila Kvaddlar i väntan på EDA'n, men jag tackar bestämt nej. Jag kom ihåg textraden från en av mina preggoböcker, där de förklarade hur dessa funkade. "kroppen får en sån brutal smärtchock att den tillslut producerar endorfiner,som är kroppens egen smärtlindring". Hm,nej tack!



12.00
kommer Narkosläkaren & sätter EDA'n, som är som en stor dos av himmelrike. Varför väntade jag så länge med den?! Jag kan nu tillochmed slumra till mellan värkarna, otroligt skönt. 



13.44
blir värkarna ännu värre & EDA'n hjälper inte lika mycket längre, det känns som ett tryck neråt. 
14.06 får jag värkstimulerande dropp, eftersom EDA'n tydligen försvagade värkarna. 

Sen är det väldigt blurrigt, så jag skriver det jag kommer ihåg & lägger till mer från journalen.

16.10 har jag krystat i över 45 minuter utan framgång. Tydligen så har EDA'n gjort att jag inte känner krystvärkar, utan mera "vanliga" värkar. Alltså, kroppen trycker inte på neråt som den bör göra. 
Jag är helt slut & jag hör någon mumla om läkare & sugklocka. Jag blir skitskraj, men har så ont att jag inte ens klarar av att fråga om något. 
En hemsk läkare kommer in & ska sätta sugklockan på bebis huvud, men får inte dit den ordentligt. Då hör jag henne mumla något om "vi måste klippa..".
Jag får då riktig panik, mitt i en värk, & halvt skriker "VADÅ KLIPPA?!". Det enda svaret jag får från kärringen är "Tyst nu, bry dig inte om det, sköt du ditt!".
(Eeh, okej, det är MIG ni ska klippa i, ni tycker inte att ni kan informera mig om det?!)


jag blev jätterädd & tårarna börjar rinna, samtidigt som värkarna avlöser varandra & det gör så ont att jag bara skriker rakt ut & kort sagt vill dö. 
Läkaren klipper mig & sätter dit sugklockan & drar, den lossnar en gång & hon säger högt "OJ!". Detta gör mig ännu mera rädd & jag frågar mitt i allting om allt är okej med bebisen & jag får inget riktigt svar från läkaren som tydligen har valt att ignorera mig totalt. 
mitt i krystandet får barnmorskorna för sig att jag ska byta ställning, trots att jag inte vill. Sen får de för sig att de ska ändra sängen,så jag kan ha benen i "fåror" istället för att ha fötterna emot ett par plattor som jag först hade. De börjar fiffla med sängen samtidigt som jag har jätteont & jag får hålla upp mina egna ben i luften eftersom de krånglar med sängen. jag blev sjukt arg på dom, som ska krångla mitt i när jag har det som värst, men det verkade inte vara något de brydde sig om.

jag får krysta ett par ggr till & D hejar på från sidan. 
"kom igen älskling, jag ser huvudet, kom igen, bara en till så kommer bebisen!"
(D som innan förlossningen sa att det sista han ville var att kika downstairs..)


16.29 föds världens finaste Leo & han skriker direkt. 
Jag börjar såklart gråta, precis som på film, & frågar flera gånger om han mår bra. 
(När jag ser att han har svart hår så blir jag skitstolt, eftersom jag hade sagt det hela tiden!)
Navelsträngen är väldigt kort,så jag får inte upp honom ända upp på bröstet utan bara upp en bit på magen.
D får klippa navelsträngen & jag smågråter mest hela tiden.
någon minut senare kom moderkakan, jag behövde knappt krysta alls för att få ut den.
(inte så konstigt såhär i efterhand,med tanke på att jag var totalt sönder downstairs..)
barnmorskorna visar stolta upp den för mig & D, fast vi egentligen kanske inte hade velat se den. 

PUH, nu är allting klart, tänkte jag. 
Men nehejdå, så fel man kan ha!
Den elaka läkaren trycker upp massa kompresser inuti mig & pratar något om en operation.
Jag blir förvirrad, för i mitt huvud så är jag ju färdig. Kanske behöver sy några stygn, men det gör dom väl här & nu? Ha ha , så fel jag hade igen!
Efter TVÅ timmar liggandes med kompresser i mig, blir jag nerrullad på operation. 
D får stanna kvar i förlossningsrummet med Leo, dom somnar en stund i en fåtölj. 
Jag är rädd & skakis, eftersom jag fortfarande inte hade fått så mycket mer info än "du ska på operation, vi fick klippa dig" typ. 
väl nere vid operationssalen så säger dom att jag ska få mer EDA som bedövning & om den inte funkar så blir jag nersövd.
(Ursäkta, OM den inte funkar?! ska ni sy & skära i mig & bara hoppas att det funkar?! Och vadå sövd?jag har aldrig blivit sövd i hela mitt liv,hjälp!)

Sagt & gjort, & som tur var funkade EDA'n. Jag blev som förlamad från troskanten & neråt. Väldigt obehagligt & läskigt som sjutton! 
Operationen tog 35 minuter & utfördes av den elaka läkaren plus några till. Hon fortsatte vara kort & otrevlig emot mig när jag frågade saker, så jag ville mest bara gråta. 
Klockan 20.30 får jag åka in på uppvaket, där jag ska ligga & få tillbaka lite av känslen i underdelen av min kropp. Jag frågar efter D & Leo, så sköterskorna där ringer upp till förlossningen & ber dom skicka ner mina grabbar. Jag hade ju bara fått gosa lite med Leo & jag behövde få ha D hos mig så jag kunde känna mig lugn.
Efter en halvtimme har de fortfarande inte kommit ner, så sköterskorna ringer igen & frågar vart dom tog vägen. Då får vi veta att de på förlossningen har GLÖMT att säga till D att jag var färdig. 
Hrmpf.


Tillslut kommer D & Leo ner, & håller mig sällskap. 
Vid 22.00 blir vi i stort sett "utslängda" från uppvaket, för de ska stänga för natten. Vi hör hur de mumlar att det inte finns några lediga rum varken på intensivvårdsavdelningen eller på bb, så vi funderar på om de ska köra ut oss i en korridor eller något. Men nej, vi får eskort upp till bb igen (jag ligger ju i en säng, fortfarande förlamad i hela underkroppen), där blir vi tilldelade en skrubb. 
Ja,jag menar skrubb. Det som fick plats var min säng,en minisoffa som stod där inne & D's tältsäng som han så snällt fick låna av bb. Vi hade en endaste larmknapp, längst borta vid dörren. Ingen toalett. 
Lyx-sviten alltså.
Jag frågade då för femtioelfte gången om det fanns något att äta, men nehejdå. 
D fick ta bilen & åka förbi det nattöppna himmelriket,Donken såklart. 
Då hade jag inte ätit på över ett dygn, så att jag var hungrig var kanske inte så konstigt.

Sen är det mest lycka blandad med smärta & jag ska bespara er alla detaljer, 
men jag är extremt besviken över min förlossning.
Informationen till mig från barnmorskor & läkare var extremt dålig, alltså ingen kommunikation alls. 
Jag fick inte veta förrän 3e dagen VAR jag hade blivit sydd, eftersom alla bara antog att jag redan visst det. 
vi fick bo i en skrubb i en natt & det tog över 1 ½ dygn innan en läkare tittade så allt var okej med Leo. 
(vilket det var, men ändå!)


Nej, det här var verkligen inte som jag hade önskat & det kommer ta lång tid innan det blir syskon till Leo. 
Just nu är allting upp & ner hela tiden. 
Brösten blöder & gör så extremt ont. Leo skriker hela tiden & vi vet inte vad vi ska göra stundvis. Jag har typ femtio kilo taggtråd mellan mina ben (& i häcken tydligen!), så jag kan knappt röra mig alls. 

Samtidigt så är vi världens lyckligaste, som äntligen, efter 9 månaders väntan, fått vår guldklimp.
Vår älskade Leo är äntligen här, & grattis till er som gissade på pojke!



STOR APPLÅD till er som orkade läsa allting,
den här förlossningsberättelsen är egentligen mest för min egen skull så jag kan titta tillbaka.

Här kommer ett bildregn från förlossning & självklart bilder på sötnöten,
som har fått namnet Leo Emanuel Alexander Princis.

Otroligt snygg vid värkarbetet, med mitt akupunktur-horn i pannan.
-------
Jättejättejättteont!
--------
Nykläckt liten Leo <3
-----------
Pappa byter kläder på lillskrutten, pyjamasen på!
--------------
matdags!
-------
Leo sover hos pappa på BB .
-----
& här är en färsk bild, från i morse. 
Mina fina grabbar, åh vad jag älskar er! <3
Namn: Maria
Ålder: 23, född 89
Bor: Nyköping
Civilstånd: Förlovad med D sen 17/12-2011
Familj: Sonen Leo tillsammans med D, Lillebror bakas i magen & beräknas 16/1-2013
Gör: Studerar till förskollärare


Jag är helt klart en såndär tjej som folk suckar lite åt ibland, jag är otroligt klantig av naturen & skrattar ofta aningens för sent efter ett skämt. Men hey, that's me!

Här får ni följa mig i min vardag som består av pinsamheter,lite recept då jag älskar att laga mat/baka, lite djupare funderingar men också mycket om min underbara familj som jag älskar mer än allt annat.

Enjoy!