Förlossningsberättelse Max

2013-01-22 |15:07:33
Äntligen är jag klar, har fått skriva små bitar då & då eftersom man inte har alltför mycket tid när man är nybliven 2barnsmamma. Men här är den, berättelsen om dagen då Max föddes!

VARNING för en bild på min kompress efter snittet plus en bild på hur snittet ser ut 1 vecka efter, det finns säkert dom som tycker det är skitäckligt. 
Så, titta vidare på egen risk!
 

I början/mitten av december fick jag hem ett brev med snittdatum, 10 januari 2013! 
 
Jag var först på sk inskrivning dagen innan (9 jan), då fick jag & D träffa narkosläkaren samt den bm vi skulle ha. De tog lite prover på mig, svarade på mina frågor & skickade med mig en speciell tvål att duscha med på kvällen.

Såhär såg magen ut kvällen innan Max föddes, alltså den 9 januari då jag var gravid i vecka 39+0. 
 
Den 10e var vi på plats på förlossningen kl 7.32, jag fick duscha ännu en gång med special-tvålar & sen på med en såndär snygg sjukhusrock med knäppning bak så man visar hela rumpan. Fick tunna knästrumpor att ha på mig också. Över dessa fick jag dra på sånadär blåa plasttossor så strumporna inte skulle bli smutsiga när jag gick på golvet. Av döma på D's min så var jag sjuuuukt attraktiv.

Sen fick jag lägga mig i sjukhussängen i ett förlossningsrum, bm satte dropp med glukos eftersom jag hade varit fastande sen 00 på natten (fick dricka klara vätskor fram till 06), bm tog blodtrycket på mig & sen kopplade hon upp ett ctg på mig också för att ha koll på bebisen i magen.
D käkade upp de 2 risifrutti som han hade tagit med sig, jag var himla nära att attackera honom & käka upp dom men jag fick nöja mig med att titta på dom & se mitt dropp åka in i armen för att göra mig mindre hungrig.
 
Här ligger jag med dropp & är sådär läskigt pirrig i magen.
 
Bm sa att änsålänge var snittet "bokat" till 12-tiden, men att det kunde bli tidigare. Så från 8.30 ungefär så satt vi (okej, D är ju lugn som en filbunke så det var väl jag då) som på nålar & visste knappt vart man skulle ta vägen.
Vi hade med oss D's iPad mini som jag kikade på gamla Lost-avsnitt på & surfade runt lite. Jag tittade på klockan hela tiden &ryckte till vid minsta lilla ljud som kanske eventuellt skulle kunna vara vår bm som öppnade dörren & sa "nu kör vi". Men det enda som hände var att vår bm kom in någon gång & kontrollerade att droppet satt bra, att mina värden var bra & självklart att lillebror mådde bra i magen. 

D somnade i en fåtölj under väntan på att få åka ner till operation..
 
Vid 12.30 ungefär (efter timmars av evighets-lååååång väntan!!) ringde operation och meddelade att vi var välkomna ner, då la bm en bedövningssalva mellan mina ben och satte sen en kateter. Det sved till som tusan, men gick sen över till att mest kännas obehagligt & konstigt. Från att nästan alltid vara kissnödig till att inte vara det alls, konstig känsla!
Sen traskade vi äntligen ner till operationssalen (jag fick en rock över mig så jag slapp visa rumpan för alla på vägen). Jag fick gå dit med någon annan bm än den jag hade, för hon gick med D så han kunde byta om till operationskläder. (Har tyvärr ingen bild på detta men föreställ er honom i blåa läkarkläder plus en snygg mössa.
Jag har tyärr inte heller några bilder från själva snittet eller inne på operation, då både jag & D helt glömde bort det här med att fråga om någon kunde ta lite bilder. Vi hade annat att tänka på, som ni kanske förstår?)

 
Väl där nere hälsade jag på så många så jag knappt kommer ihåg hälften, man är ju som sagt skapligt nervös! 
Jag får sätta mig på operationsbordet, en man satte en kanyl på min hand för att kunna ge mig mediciner mot blodtrycksfall och liknande (dvs om jag börjar må illa eller så under själva snittet). 
Jag får elektroder(?) på mig överallt känns det som, han som satte dom frågade mig hur det kändes & jag minns att jag svarar något i stil med "jag känner mig som en bil med massor av startkablar på!".
Jag får en liten brun medicinflaska (30ml) med natriumcitrat (något som ska neutralisera något i magen tror jag?) som jag får svepa som en shot, den smakar som en rejäl kallsup & jag får världens rysningar av den.
Det kändes nästan som om jag tog en trolldryck iochmed den lilla flaskan, haha. 

Narkosläkaren vi träffade dagen innan kommer in, jag får en syrgasmask och sen får jag kuta med ryggen så hon ska komma åt att sätta bedövningen(en läskig nål som jag får rysningar av att ens tänka på än idag!) i min ryggmärg. Tyvärr är det svårt att träffa rätt och hon får sticka mig ett par ggr i rad (detta var nog det som gjorde mest ont av ALLT!). Till slut sitter bedövningen och jag får lägga mig ner på rygg.

Läkarna sätter upp ett skynke framför mina bröst ungefär, jag får lägga ut armarna rakt ut från sidorna i fåror.
Det är slangar & nålar överallt, något som jag innan trodde skulle skrämma mig men nehejdå jag var mest bara nervös för det som ska komma.
Pappa D kommer in också, han har varit med bm och fått operationskläder på sig. Han får nu sätta sig vid mitt huvud och hålla mig i handen. 
 
Kl 13.16:
Läkarna testar att bedövningen har tagit genom att ta något kallt på olika ställen på min mage samt att nypa mig med något vasst. Jag kände att de var där men hade inte ont alls, så de börjar därmed att skära i mig. Jag kunde däremot känna mina ben och vifta på tårna under hela operationen vilket enligt narkosläkaren var jättebra för då hade bedövningen tagit perfekt! 
 
Jag känner hur de sliter och drar som tusan i magen, värst var när de lutade sig över mig uppe vid revbenen/brösten för att trycka ut bebisen. Det kändes som om jag blev tillplattad av en lastbil ungefär. Hade de tryckt mycket längre så hade jag nog fått panik, men jag försökte att ta det lugnt & andas djupa andetag. Här hade jag ju också D uppe vid mitt ansikte, han pratade med mig & pussade på mig så jag blev lugnare. Hela tiden frågar han-som-gav-mig-alla-härliga-grejer-läkaren hur det känns & om jag mår illa eller så. Och jag är faktiskt illamående så jag säger det ett par gånger, han trycker in massa jox i droppet men jag hinner inte känna efter om illamåendet försvinner eller stannar för då känner jag ett enormt tryck/ryck & efter en liten stund hör jag ett underbart ljud av ett bebisskrik! 

Kl 13.19: 
Läkarna har fått ut Max, jag hör hur någon skrattande säger "oj,nu kissar han! Jamen vad bra, då funkar det iallafall", han(eller var det en hon?) går runt med bebisen & lägger honom på mitt bröst (här drar de bort alla elektroder & sånt som är ivägen så Max ska få plast vid bröstet), jag gråter av lycka och tittar på vår underbart fina son. Han har nästan inget blod på sig alls & sådär otroligt vacker som bara ens egna nyfödda barn är.
 
Efter lite mys med Max så får D ta med sig honom & gå med vår bm upp till förlossningen för att väga, mäta och sånt. Samtidigt sys jag ihop, jag är så lycklig och rörd att tiden bara flyger förbi. Läkarna småpratar med mig om att han hade mycket hår, om vi hade något namn till honom & såna småsaker som ändå är så stora. 
Operationen började 13.16, kl 13.19 är Max född och kl 14.04 är jag färdigsydd. Så ungefär 50 minuter tog själva snittet allt som allt. 
 
Läkarna skyfflar över mig till en annan säng, sen rullas jag till uppvaket där jag måste stanna tills 4 timmar efter operationen, dvs till kl 17. D & vår nyfödda Max möter oss där, så jag och Max får ligga hud mot hud. 
 
En färsk liten Max
--------
 
 
 
 
Jag blöder tydligen lite väl mycket från livmodern och får därför dropp som gör att den ska dra ihop sig fortare än vad den gjorde av sig självt. Bm masserar även på magen så den ska dra ihop sig, vilket gör förskräckligt ont! Till slut minskar blödandet till vad som anses normalt för avslag och klockan blir 17. Vi får nu åka upp till bb där vi får ett eget rum, skönt! Klockan är nu runt 17.30-18.00 och jag är så hungrig att jag skulle kunna äta upp en hel elefant! Jag hade inte ätit sen 22 kvällen innan så jag var inne på min 20e timme utan mat, så vi fick mat direkt av bb. Underbart gott! 
Vi valde att ta vår grattisbricka till frukost morgonen efter, eftersom vi precis hann upp till bb till middagen. 
Resten av kvällen ägnas åt att titta på Max & säga "ååååh, tittaaa, vad sööööt!" samt att smsa/ringa/mmsa ungefär alla i vår vänskapskrets plus våra familjer såklart. 
världens vackraste Max & pappa D. 


Eftersom jag hade opererats så var de tvungna att kolla mitt blodtryck varje timme i 12 timmar efter operationen, så det kom in personal varje timme fram till 01 på natten. 
Kl 21-någonting kunde jag halv-stå lite vid sängen med D's hjälp, jag kunde sitta en liten stund men blev väldigt lätt illamående & yr så jag fick så snällt lägga mig ner rätt fort igen. 
Första natten sov jag som en kratta, för det första eftersom de kollade mitt blodtryck hela tiden & för det andra för att jag ville kolla på Max hela tiden (såklart!)
 
Andra dagen bestod av att försöka amma, amma, amma & amma lite till. 
Vi fick även den omtalade grattis-brickan! 

Några bm tog även bort katetern så jag kunde få gå & kissa själv, det gick förvånansvärt bra & jag var bara lite yrslig. Jag duschade även denna kväll, underbart! 
Jag fick både smärtstillande plus en morfinspruta så jag hade inte alls ont i snittet. Det kändes mer ovant & lite obehagligt. Jag fick även träffa en läkare(han som utförde snittet) som bytte kompress över snittet då det hade blödit en del, men själva snittet såg jättefint ut försäkrade han mig. Skönt!
 
 
Tredje dagen fick vi göra den obligatoriska läkarundersökningen på Max, som han klarade finfint & vi fick även åka hem! Väldigt skönt, men också läskigt såklart. 

 
 
 Slutsatsen av att göra ett planerat kejsarsnitt är att det verkligen var MITT sätt att föda barn på. Jag har inte haft ens en tredjedel av så ont som jag hade tiden efter att Leo föddes. 
(Hans förlossningsberättelse finns här)
Det är otroligt läskigt & självklart mer riskfyllt med en operation, men jag kände mig ändå lugn under hela tiden plus att jag verkligen litade på läkarna. Vi fick även ett så otroligt mycket bättre bemötande denna gången än vad vi fick när Leo föddes. Bara det gör hela Max födelse till ett positivt minne som får mig att le när jag tänker på det. Jag är väldigt glad att jag stod på mig om att få snittet beviljat & jag har inte alls haft så ont som jag föreställde mig att jag skulle ha. 

 
 
Såhär såg mitt snitt ut 1 vecka efter, när D tog bort kompressen hemma i soffan.
(Ursäkta håret, men det ligger faktiskt inte på prioriteringslistan att raka kissen när man är nysnittad..)
Jag trodde att det skulle vara ett stort, öppet & infekterat sår med larver & sånt i. Så jag blev väldigt positivt överraskad!
 
 
-------
 
 
Sådärja, det var nog allt! 

Frågor eller kommentarer? 
 
Namn: Maria
Ålder: 23, född 89
Bor: Nyköping
Civilstånd: Förlovad med D sen 17/12-2011
Familj: Sonen Leo tillsammans med D, Lillebror bakas i magen & beräknas 16/1-2013
Gör: Studerar till förskollärare


Jag är helt klart en såndär tjej som folk suckar lite åt ibland, jag är otroligt klantig av naturen & skrattar ofta aningens för sent efter ett skämt. Men hey, that's me!

Här får ni följa mig i min vardag som består av pinsamheter,lite recept då jag älskar att laga mat/baka, lite djupare funderingar men också mycket om min underbara familj som jag älskar mer än allt annat.

Enjoy!