Den där Märy

Jag fick ett mail från en av er läsare, ang ersättning/amning. 
Jag tänker inte skriva vad som skrevs i mailet eller så, men det var ett positivt mail som värmde mig ända in i hjärtat. (Ja,okej jag blev lite tårögd där en stund..)

 

Jag tycker det är så konstigt att det alltid ska vara sån debatt om amning & att ge ersättning, tycker ni inte det? Mat som mat kan jag tycka. Okej,visst, man kan inte komma ifrån att bröstmjölk faktiskt ÄR det bästa för bebis att få. Så är det ju, det kan man inte sticka under stol med. 
MEN, är det inte också jätteviktigt för bebis att ha en välmående mamma? 

Att amma en skrikande bebis dygnet runt, få variga & blodiga bröstvårtor som gör ondare än själva förlossningen i sig, att känna sig som en läckande mjölkstation, att känna sig så enormt otillräcklig som mamma, att se att bebis inte blir mätt & ändå bara få kommentaren "forstätt amma, det blir bättre!"... 
Nej, det ÄR inte kul. Det blir både psykiskt & fysiskt jobbigt, man tär enormt på kroppen & sen alla tankar i huvudet på det. Nej, usch! 

Jag försökte amma Leo, det gick i kanske 2-3 veckor men sen sinade min mjölk & han blev inte alls mätt.
Samma med Max, fast denna gången kunde jag bara amma i lite mindre än 1 vecka. Väldigt lite alltså. 
Jag hade mjölk, herrejösses jag hade mjölk till en hel by kändes det som, MEN den var inte fettig & mättande. Max kunde äta från båda brösten i över en timme & när han var färdig så skrek han efter kanske 2-3 minuter. HAn var hungrig igen & jag förstod verkligen inte hur det kunde vara möjligt. Vi gav då ersättning & han klunkade lätt i sig mellan 60-90 ml! Efter att det hade hänt ett par ggr så insåg både jag & D att han faktiskt inte blir mätt alls på mig & min mjölk. 
Jag pratade med min mamma om detta & även min mormor (yes, vi pratar om i stort sett allt i min familj), de berättade båda två att de hade samma problem när de fick barn. Då kändes det mer bara som att vi fick acceptera att jag kan faktiskt inte amma. 
Eller jovisst, amma kunde jag, men jag kunde inte mätta mitt barn. 
Därför övergick vi helt till ersättning & det är vad Max får i dagsläget. Han äter allt mellan varannan till var fjärde timme, precis som vilket 2 veckors-bebis som helst. Han mår bra & är en pigg & glad bebis, vilket gör mig till en otroligt lugn & glad mamma. 

Jag VET att jag gör det som är bäst för både mig & mitt barn. 
Ego, kan säkert en del tycka. Att jag inte försökte mer eller längre, det finns ju amningshjälp & allt vad det heter. Ni är självklart välkomna att tycka vad ni vill om mitt val, men jag VET att jag gör det rätta. 
En ledsen, deppig & förvirrad mamma är inget jag vill vara. Inte till någon av mina underbara söner. 
Jag mår så mycket bättre,både fysiskt & psykiskt, sen jag la ner amningen. Och det är jag helt säker på att både Max & Leo märker av, det är jag 110% säker på. 

 

Mina barn går alltid först, precis som för de allra flesta föräldrarna, och det här är vad som är bäst för oss.

Vill också poängtera att jag sen absolut inte allt är emot amning, nej nej! 

funkar det bra & man kan amma så är det ju toppen, tummen upp & heja er. 
Amning är bara inte något för mig, utan jag tackar gudarna (eller kanske den som uppfann det?) för att ersättning finns. Tack!