Kvällstankar såhär en söndag
2011-11-13 |20:32:28
Ännu en gång står jag här på jobbet & bara inväntar de sista gästerna, har 5 to go!
Sen får jag äntligen åka hem till min underbara karl & son(som precis har somnat har jag fått veta på sms), & sen däcka i sängen.
Har blivit sådär äckligt trött nu igen, är så trött på att vara trött (Hah!).
Imorgon jobbar jag på städ, så det är uppställning på jobbet igen vid 06.30-ish. Hua för att få väldigt lite sömn!
Men men, imorgon kväll får jag iallafall äta middag tillsammans med mina fina killar. Det är nog det värsta med att jobba em-passen, man missar hela mys-stunden på kvällarna. Tiden då man äter middag, ser på tv, nattar Leo & bara umgås som en familj. Den tiden är så jädrans viktig, iallafall om man frågar mig ( & det gör ni ju!).
På onsdag är det begravning för morfar. Usch, ser inte fram emot det. Det är då allt blir på riktigt på något sätt. Det känns så konstigt. Att morfar inte finns, kroppsligt iallafall.
Varje gång jag pratar med mormor är jag på vippen att säga "Hälsa morfar", biter mig i tungan varje gång för att inte säga det. Usch, det är så overkligt. Han är verkligen borta. Morfar är borta. Och ont gör det, i hela mitt hjärta hugger sorgen till rätt som det är. I vår familj är vi så himla nära varandra, det känns verkligen som om jag har förlorat en bästa vän. Någon som alltid fick mig att le, någon som jag visste alltid fanns där för mig.
Någon som jag alltid visste älskade mig, no matter what.
Men ändå, jag tror att han fortfarande finns där. Någonstans.
Han vakar över oss, det är jag säker på. Min morfar är alldeles för orolig för att kunna åka härifrån för gott, han kommer alltid hålla ett öga på oss & se till att vi mår bra & är trygga.
Underbara morfar, jag känner dig i varje andetag.
Sen får jag äntligen åka hem till min underbara karl & son(som precis har somnat har jag fått veta på sms), & sen däcka i sängen.
Har blivit sådär äckligt trött nu igen, är så trött på att vara trött (Hah!).
Imorgon jobbar jag på städ, så det är uppställning på jobbet igen vid 06.30-ish. Hua för att få väldigt lite sömn!
Men men, imorgon kväll får jag iallafall äta middag tillsammans med mina fina killar. Det är nog det värsta med att jobba em-passen, man missar hela mys-stunden på kvällarna. Tiden då man äter middag, ser på tv, nattar Leo & bara umgås som en familj. Den tiden är så jädrans viktig, iallafall om man frågar mig ( & det gör ni ju!).
På onsdag är det begravning för morfar. Usch, ser inte fram emot det. Det är då allt blir på riktigt på något sätt. Det känns så konstigt. Att morfar inte finns, kroppsligt iallafall.
Varje gång jag pratar med mormor är jag på vippen att säga "Hälsa morfar", biter mig i tungan varje gång för att inte säga det. Usch, det är så overkligt. Han är verkligen borta. Morfar är borta. Och ont gör det, i hela mitt hjärta hugger sorgen till rätt som det är. I vår familj är vi så himla nära varandra, det känns verkligen som om jag har förlorat en bästa vän. Någon som alltid fick mig att le, någon som jag visste alltid fanns där för mig.
Någon som jag alltid visste älskade mig, no matter what.
Men ändå, jag tror att han fortfarande finns där. Någonstans.
Han vakar över oss, det är jag säker på. Min morfar är alldeles för orolig för att kunna åka härifrån för gott, han kommer alltid hålla ett öga på oss & se till att vi mår bra & är trygga.
Underbara morfar, jag känner dig i varje andetag.
Kommentarer
Postat av: Sofie - Mamma till två små
Begravningar är verkligen då det blir så verkligt och så klart och tydligt. Minns när min morfar gick bort, man levde lite som i en bubbla ända tills begravningen då blev det liksom allvar och man inser att han verkligen är borta...
Trackback
