Fredag
hujedamej vad tvätt det blir när man har en liten gris som skitar ner sig fortare än man hinner säga "tvättmedel".
Men så är han ju världens charmigaste lillkille också, underbara Leo!
Han går runt & sjunger "Opa, opa!" vilket betyder "tänk om jag hade en liten liten apa, umpaumpa fallerallera",
en av hans absoluta favoritsånger just nu. Delad första plats med "imse vimse spindel" som han nu kan i stort sett alla rörelser till, jag & D är lagom malliga!
Hur som, ni hade lite önskemål om vad jag skulle skriva om.
En av önskemålen var att jag skulle berätta hur jag ser på min förlossning idag, vilket är en väldigt svår "fråga".
Jag kan se tillbaka på den & känna att "wow, vad häftigt det var!", samtidigt som jag tyvärr fortfarande känner "Never ever again!".
Jag kan tycka att det var förjävlig kommunikation under min förlossning, vilket jag fortfarande tycker är väldigt synd. Bara för att de som jobbade där gör samma sak varje dag så gör inte jag det, i mina ögon så behandlar man inte en patient så som de gjorde & speciellt inte om det är en förstföderska som inte har en aning om vad som ska eller bör hända under en förlossning (hur påläst jag än var, google is your friend!)..
Jag kan faktiskt ärligt säga att jag inte litar på personalen på Nyköpings förlossningsavdelening, ska absolut inte dra alla över en kant men de som var inblandade i min förlossning verkade inte tycka om sitt jobb eller bry sig minsta lilla om mig. Sen är jag ju smått partisk i det hela också ;).
Jag & D har pratat fram & tillbaka om det, & det vi (mestadels jag då eftersom det är jag som måste trycka ut ev. framtida barn..) har kommit fram till att jag kan tänka mig att föda vaginalt igen, OM det är en igångsättning med barnmorskor jag litar på till 110%.
Det är inte själva värkarna & smärtan jag är rädd för, det hör liksom till.
Nej, jag vill kunna känna att jag är med under hela förloppet, & blir informerad på bästa möjliga sätt om vad som händer & vilka åtgärder som måste tas.
Men, tror tyvärr inte att möjligheten att kunna säga till en Bm att "Hejdu, jag vill ha dig på min förlossning, så om den tar 36 timmar så är det bara att jobba över!", eller vad tror ni? ;)
Så det lutar åt kejsarsnitt, vilket känns helt okej faktiskt.
Sen finns det ju alltid folk som säger att barnet mår bäst av att komma den naturliga vägen & att kejsarsnitt inte ska användas som en bekvämlighet & säkert tusen anledningar till.
MEN, det jag har kommit fram till ,enligt mig själv & ingen annan, så mår både jag & bebis bäst av ett kejsarsnitt som det ser ut idag. Om det inte blir kejsarsnitt & en vanlig hederlig förlossning igen, så kommer jag vara spänd & illa till mods vilket övergår till bebisen som blir stressad. Har läst att det kan vara farligare för både mamma & bebis att föda vaginalt om man verkligen inte vill, eftersom man då spänner sig & blir svår att kommunicera med.
Observera att detta bara är min åsikt, ingen annans vad jag vet.
Jag tycker att man ska få/kunna föda hur man vill, sålänge man själv känner sig bekväm med det beslutet.
MEN, för att poängtera det igen, så är det alltså inte värkarna & den smärtan jag är rädd för utan allt det andra runtom. Jag vill inte gå 3 månader utan att kunna sitta ordentligt. Jag kommer bara ihåg glimtar av Leos första månader pga all smärta som gjorde att jag inte kunde tänka på något annat i stort sett.
(& ja, jag är fullt medveten om att kejsarsnitt också gör jäkligt ont, så ni vet om det).
Ungefär så tänker jag om att föda igen, om både vaginal födsel eller kejsarsnitt.
Märker att hela texten verkar väldigt bitter, menar absolut inte det, utan menar mer att vara ärlig & rakt fram med vad jag tycker & känner om hela den här saken.
Frågor på det? :)
Såhär berättade jag om min förlossning bara några dagar efteråt.
En pytteliten gulsot-därför-är-han-så-brun-kille myser med pappa D i soffan.
Ja, förstår att man inte får till det med ett barn att ta hand om :) jag jobbar ju dessutom inte heller. Men just nu när jag skadat ryggen och fått en mega förkylning så har träningen lagts på hyllan, men jag kan ju fokusera på maten för det :) Hejaheja! Klart du klarar det till Thailand, jag har drygt 4 kg kvar som jag sagt att jag ska bli av med till Thailand , så det är bara att fortsätta kämpa vidare helt enkelt :)
Vi har inte bokat biljetter denna gång så när resan blir av vet vi inte :P hehe. Vi hoppas på att få tag på sistaminuten någon dag innan eller efter jul. Får vi inte det så åker vi i februari har vi sagt. Vi SKA iväg :) Fasen vad jag längtar, det finns inget som Thailand, älskar det landet! När åker ni och hur länge är ni borta? Kram
Översvämningarna behöver ni nog inte oroa er för alls :) Tror dom är borta tills ni ska dit! Usch, Turkiet mellanlandade vi i förra året, FYFAN säger jag bara. För det första den äckliga väntan på flygplatsen när man bara vill komma fram och alla dryga obehagliga människor som jobbar på flygplatsen som knappt kan ett ord engelska. Denna gång hoppas vi få tag på ett direktflyg, orkar inte med mellanlandning igen :P
Jag tycker verkligen att du borde besöka dina Bms igen och berätta hur du känner. Ring och boka tid med de du kände dig illa till mods med och berätta för de vad de gjorde för fel under förlossningen. Jag tror att du skulle må mycket bättre av det och äntligen kunna släppa den obekväma känsla du förknippar med din förlossning. Du behöver inte på nåt sätt va elak mot de men jag tror det är rätt nyttigt för en bm att få höra vad de gör fler, så är det väl för alla. Man måste lära av sina misstag.
Tänk dig själv som bm om en tjej som fött barn för över ett år sen kommer in och berättar hur illa till mods hon kände sig, och att det är jobbigt för henne än idag. Är man en bra bm då tar man det på rätt sätt och försöker bli bättre. Är man en dålig bm fnäser de av dig och ja, då vet du ju att du absolut inte ska vända dig dit igen.
Tror du inte att det skulle kännas otroligt skönt att få tala med de som gjorde fel?
Kram på dig!
men vill ni ha mer barn eller hur känns det? =)
