Dejavú
Max vaknar en gång i timmen, jag är utan att överdriva ens en smula heeeelt död just nu.
Jag "hoppas" att det är pga att han är snorig så det inte håller i sig.
Det är lite (eller rätt så mycket) som dejavú, såhär var Leo vid precis samma ålder..
Från början sov Leo jättebra (inte första veckan för då sover väl knappt någon nyfödd bebis riktigt bra på nätterna?) men sen slog det till vid 5-6 månader & han sov riktigt dåligt! Kommer ihåg att jag kände ungefär som jag gör nu, den här extrema tröttheten som liksom inte försvinner även om man får sova någon/några timmar på dagen. Det är som att man skulle behöva ta igen sig i flera veckor, att man bara vill få soooovaaaaa hur länge som helst utan att ens tänka tanken att gå upp en endaste gång mitt i natten.
Men nu är det såhär & jag intalar mig själv att "imorgon går det över", annars skulle jag nog gå sönder av den här sömnbristen.
Jag & D ville ha två barn(jag ville ha 3 från början men har sakta men säkert ångrat mig), nu har vi två helt underbart fina pojkar. Det räcker med kids nu, det är vi väldigt överens om.
Så, jag tänker också att det är & kommer vara tufft nu i några år till. Men sen, sen kommer vi få sova vi med.
Det känns faktiskt liiiite lättare att tänka så.
För hur mycket jag än älskar våra barn & överlag älskar allt som har med bebisar att göra, så är jag så innerligt glad att vi inte kommer gå igenom ännu en "första tiden"-tid. Ni vet, den här första tiden (2-3 månader) när man verkligen bara matar, byter blöjor & tröstar?
Nu säger jag inte att alla barn är otröstliga (Leo var ju som en liten ängel om man ska jämföra honom & Max) men ändå.
Äh jag svamlar nog mest nu, ska försöka sova istället!
