Den där Märy

det är då man ska lura strumporna av alla!

jag har nog inte lurat någon på flera år,
jag är så otroligt kass på att luras så har nog mest gett upp det.
Det vanligaste lurandet som var hemma hos oss när vi var små,

var att mamma eller pappa sa :
"TITTA! EN ÄLG I TRÄDGÅRDEN!",

när man kom ner sömnig i köket.

Men, ingen älg där. 
Ha  ha , april april din dumma sill!

Nu, såhär i efterhand,

så kan jag tycka att det kanske var ett ganska halvdåligt skämt.

Eftersom vi bodde på landet & alltid har gjort det,

så har risken att ha en älg klampandes i trädgården alltid varit ganska stor. 
Så, jag vetihundan om skämtet var så skoj.

Fast jag tyckte det då, såklart.

För mamma & pappa var bäst.

Ursäkta, fel av mig.

Min mamma & pappa ÄR bäst, fortfarande.
& dom kommer bli helgrymma morföräldrar som lurar i barnbarnen att det är älgar i trädgården.

Mamma kommer nog att bli en sån mormor som min farmor var (det lät knäppt, men ni fattar nog hur jag menar),

hon kommer bjussa på glass efter glass efter glass. 
(mitt rekord i antal glassar hos farmor var nog runt 5 stycken på bara någon timme)
Mamma kommer också vara den där mormorn som alltid vill kramas & pussas, för sån är min mamma.
Det är därifrån jag har fått min otroligt mjuka sida, en väldigt stor sida hos mig. 
jag älskar att berätta för folk hur mycket dom betyder för mig & sen kramas hur länge som helst.

Pappa då? Han kommer bjussa på mosbrickor i mängder! 
& självklart kommer han lära barnbarnen att sparka fotboll, för det är sånt han kan bäst. 
Pappa & Jag sparkade boll ibland när jag var liten, men eftersom jag är född klen & smått hypokondriker så hade jag alltid ont någonstans & därmed en bra anledning till att inte behöva göra mitt bästa eller överhuvudtaget ta i. 
Alltså helt tvärtemot min pappa, för han är sån som alltid tar i för kung & fosterland. 
(när jag tänker efter så är nog hela min familj så, utom just jag. jag är den fula ankungen, det svarta fåret. hypokondrikern som är ständigt klen.)

Jag försökte faktiskt vara grabbig där en period, lite för pappas skull. 
Jag spelade fotboll & försökte se på matcherna på tv med pappa. Allt för lite gemenskap & att känna att vi är nog himla lika ändå. Fast det var inget för mig. 
Sure, jag gillar fotboll, det är himla roligt. Men det här med att bli svettig, springa runt & skrika & gorma, nejtack. Jag är nog inte sån helt enkelt.

Då är nog min syster den mer grabbiga dottern pappa har, hon har alltid klättrat i träd (helst dom över 10 meter!) & inte varit rädd för skit & smuts. 
alltså, min absoluta omvända spegelbild. Vi är så olika som man kan vara, jag & min syster. 

Jag är nog helt enkelt bara . .  mig?

Jag är hypokondriker, jag är superklen, jag hatar att smutsa ner mig, jag fnissar, jag gillar tjejiga saker, jag älskar att prata med tillgjord röst till bebisar & jag står gärna vid spisen & lagar mat (även om D alltid kommer & räddar maten från total förstörelse då jag har en förmåga att råka göra fel när jag ska göra fler saker samtidigt).

Nu ska jag sluta filosofera för en stund & börja med maten,

som idag består av lyxlyxlyxa korvstroganoff med ris.
Hur gott som helst om ni frågar mig. 

D kommer snart hem, så han hinner rädda geggan från att smaka något helt annat än vad det ska göra.

Tjipp!